Owe Thörnqvist Artiklar

Lennart Persson i förtexten till Owes Bästa
Bengt Eriksson i SCHLAGER nr 94/95 1984

DET ÄR ETT MYCKET
ANMÄRKNINGSVÄRT FAKTUM

...att Sveriges musikscen, i såväl dåtid som nutid, rymmer alldeles för få galningar.

Vi har gott om välanpassade mesar som gjort inställsamheten till enda riktlinje och aldrig gör något annat än vad som förväntas av dem, Men det råder skriande brist på kreativa vildar, riktigt tjurskalliga visionärer, knivskarpa profiler, såna det sprakar om.

Owe Thörnqvist är ett självlysande undantag från det mediokra och det mesiga.

När Owe gick på absolut högvarv under femtio- och sextiotalen måste karl´n haft en veritabel elektrisk storm . i huvudet. Så mycket dåraktig talang, så många infall och så mycket utflippad, sinnesutvidgande och tungvrickande rock 'n' roll-poesi har vi svenskar aldrig upplevt varken förr eller senare.

Själv har Owe med torr humoristisk självdistans kallat det sitt "Tarzan-rop i de svenska schlagerdjunglerna". Samtidigt som han med iskallt vitt `ljus avslöjat sina kreativa redskap: -Tunga, ryska författare och en och annan vodka var nog bra, men "när en genomblöt Albin rusar genom sovrummet och ropar efter Pia klockan halv fem en januarimorgon, samtidigt som en blodig typ som kallar sig Slaktar-Emil klättrar upp i min julgran och påstår att det är en tall,.. då är det bara naturliga höjdare som gäller; sinnesnärvaro, papper och penna".

-Galenskap och precision i perfekt kombination.

God smak hade han också. Om man bortser från den ursvenska, ibland nästan proletärt realistiska kärnan i Owes klassiska inspelningar, så var en av hans största förtjänster att han väldigt tidigt öppnade dörren till den enorma amerikanska musikskatten åt oss. Det är omöjligt att tänka sig hans musik utan att också tänka på Hank Williams, Sister Rosetta Tharpe, Louis Jordan, Muddy Waters, Big Joe Turner och Elvis.

Svänget, lekfullheten och den sexuella laddningen kom definitivt från andra sidan Atlanten. Att "Anna Kaffepanna" och "Betty Fagerlund" blev damer med påtagligt kroppslig utstrålning kan vi säkert tacka Owes känsla för bluesens sexuella symboler för. Det förvånar mig heller inte ett ögonblick att någon jämfört hans femtiotalsshow med en James Brown på högvarv. Och på tal om amerikansk populärkultur bör kultflagga hissas för det faktum att han och hans låt "Wilma" låg som grund till ett avsnitt ur den tecknade TV-klassikern Familjen Flinta.

Så logiskt, så rätt.

Owe är en tuffing, sa man, när jag talade med folk om att jag skulle skriva den här textsnutten. Och det är naturligtvis logiskt det också. Verklig, brinnande talang har aldrig kunnat förväxlas med lättillgänglighet. Ingen skulle heller komma på tanken att kalla Orson Welles, Robert Johnson, Picasso, Chuck Berry eller Van Morrison för snälla och trevliga...

Att han länge har motarbetats av det svenska mediaetablisemanget och att hans musik försätts med dödskallar och varningsetiketter i radions arkiv, eller att han ibland handgripligen fått försvara sig mot överförfriskade hulliganer ur folkparkspubliken, får väl i sammanhanget främst ses som ytterligare bekräftelser på hans talang och särart. Som gammal boxare visste han ju dessutom nödvändigheten av ha balans mellan rytm och råstyrka. Och att alltid komma tillbaka.

Inspelningar som dessa borde alltid finnas i våra medvetanden.

© Lennart Persson
E-post: lennart.persson@mbox334.swipnet.se
[Skriver i tidningen Pop)

 

 

Sveriges första ROCKKUNG

1955?!

Jag måste gnugga mej i ögonen. Luta mej närmare glaset i Ijusapparaten, ställa in skärpan och titta efter en gång till om jag verkligen sett rätt. Jag sitter på radion i Malmö och kollar på grammofonarkivets mikrofilmer efter utgivningsåren för Owe Thörnqvists gamla 78-varvare och EP-plattor och det stämmer faktiskt: Owe Thörnqvist spelade in och gav ut sin första rocklåt - "Diverse Julboogie", kallade han den - redan 1955!

Det är inte bara konstigt.

Det är helt enkelt sensationellt!

Rock-Ragge, som var Owe Thörnqvists enda konkurrent om titeln "Sveriges rockkung" - konkurrent och konkurrent, förresten, Owe Thörnqvist hade inga konkurrenter, han var helt i en klass för sej, men Rock-Ragge var den enda av dom övriga svenska rocksångarna, Little Gerhard, Boris, Percy Steele, White Bear, Lille John och allt vad dom hette, som inte bara larvade sej utan hade en viss känsla för rock'n'roll - han kom inte med sina första plattor förrän 1957.

1954 hade Elvis Presley gjort sina första inspelnihgar för det lilla skivbolaget Sun i Memphis. Men först i slutet av året därpå 1955, alltså - skrev Elvis kontrakt med stora RCA och först i februari 1956 fick han sin första miljonsäljare med "Heartbreak Hotel". Och det var ytterligare ett år senare, 1957, som filmen "Loving You" (på svenska "Ung man med gitarr") med låtar som "Party" och "Teddy Bear" kom på biograferna. Det var också först 1956 som filmen "Blackboard Jungle" ("Vänd dem inte ryggen") visades. I den spelade Bill Haley "Rock around the clock" och "Från San Francisco till Scunthorpe. . ." - som jag läser i NME:s "Book of Rock" - . . . "skar tonåringarna sönder biofåtöljerna". USA:s och Europas ungdomar hade för första gången fått en egen musik. Scunthorpe, som väl är en håla i England, kan bytas ut mot Stockholm och. . . tja, Mjölby (?).

I England kom Elvis Presley och Bill Haley upp på topplistorna 1956. Tommy Steele slog igenom i början av 1957 och nån i redaktionen på den svenska veckotidningen Bildjournalen kom på den smarta iden att bussa ihop Tommy- och Elvis-fansen och utlysa en tävling om vem av dom två som var bäst.

En klart "fejkad" tävling. Det tror jag fortfarande. För Bildjournalen lovade att ta vinnaren till Sverige och hur skulle dom ha fått hit Elvis om han vunnit?

Men redan 1955 sjöng och spelade alltså Owe Thörnqvist rock'n'roll. Var han Europas första rocksångare? Inte alls omöjligt. Han var i varje fall Sveriges första och utan konkurrens bästa rocksångare. Det Owe Thörnqvist 1955 gjorde i Uppsala och på skivmärket Metronome var exakt samma sak som det Elvis Presley 1955 gjorde i Memphis och på skivmärket Sun. Bägge parade dom den svarta bluesen med den vita countryn och barnet döptes till rock'n'roll eller rockabilly.

-Ja, det kan ju låta konstigt, men det är faktiskt sant. Jag var först i Sverige med att sjunga rock'n'roll. Det var när jag 1950-51 gick på båtar mellan Sverige och USA som jag snappade upp vad som var på gång.

Naturligtvis var det därför som Owe Thörnqvist blev Sveriges första och bästa rocksångare. Det var inte så att han fick höra Elvis, Carl Perkins, Jerry Lee Lewis och Gene Vincent och började planka dom. Owe Thörnqvist skapade sin svenska rock'n'roll av rockens förhistoria: den vita country-sångaren Hank Williams och den svarta rhythm & bluesmusikern och orkesterledaren Louis Jordan, för att bara ta två exempel.

Men jag ska låta Owe berätta om sin musikaliska utveckling ända från början på Sysslomannagatan i Uppsala:

-Det började klassiskt! Grannen påpeka de att jag uppträdde egendomligt framför radioapparaten. "Ta ifrån ungen kudden och ge han ett dragspel", sa han till far.

-Så fick jag ett dragspel och sen kollade farsan varje halvår: "Va, kan du inte spela än?!" Men en kväll kom han upp med en kund som han lagat nåt bildäck åt och som kunde spela. Det blev ett par pilsner och jag fick lära mej några ackord och harmonier.

-I Uppsala fanns det en gårdsmusikant som kallades "Fidolej" och vi ungar tog efter honom och spelade på gårdarna. Då kom jag på att speleri, det kunde ju ge en slant. Sen utnyttjades mina färdigheter på så sätt att jag fick spela på kalas. Far pratade med Kalle Storm, Uppsalas bästa 50-årskalasdragspelare, om jag inte kunde få några jobb som han inte kunde ta. Jag kan väl ha varit en elva bast när jag satt där med dragspelet och folk dansade och hade skoj.

Sysslomansgatan låg i det proletära Uppsala som nu till största delen är rivet. Där är Owe Thörnqvist uppvuxen, i ett rum och kök i gårdshuset. På Östra Ågatan hade pappa Thörnqvist en gummiverkstad nere i en källare. Inne på gården på Sysslomanagatan pumpade mamma Thörnqvist upp vatten, högg ved, eldade i brygghuset och hängde tvätten som på vintern frös till istappar.

När skolläraren en dag kom hem och sa att "pojken är begåvad, det vore synd. . . " . . . " fick Owe med tvekan börja på läroverket.

-Läroverksungarna kallades "råttsvansar" av proletärungarna. Man fick gå långa omvägar för att inte få stryk. Då tog far mej till boxningslokalen UIF för att jag skulle lära mej självförsvarets ädla konst. Killarna kallade mej "fantasiboxare i lätt pappersvikt".

I samma boxningslokal arrangerades de danstillställningar och på lördagkvällarna spelade Owe med olika band. Dragspelet hade han nu bytt mot en vibrafon och repertoaren bestod bl a av Benny Goodman och Lionel Hampton. Han hade också köpt en gitarr och börjat lyssna på country blues - bl a Hank Williams, Big Bill Bronzy och Blind Lemon Jefferson - och ibland försökte han sej på att sjunga nån av deras låtar.

1949 gick Owe ut Katedralskolan och därefter tog han hyra på en båt till Amerika.

-Under ett hektiskt dygn gick jag runt i New York. Kom till Greenwich Village och besökte "Bop City". Jag minns att jag pratade med Charlie Parker (på Cafe Society).

-Nu fick jag också upp öronen för Louis Jordan och Tennessee Ernie Ford, Louis Prima och Mahalia Jackson. Och Artie Shaw. Hela riffidiomet i mina rocklåtar kommer från Artie Shaw.

-Efter New York fortsatte båten söderut och där nånstans måste jag ha hört Homer & Jethro.

Det var flera år sen som Owe Thömqvist första gången berättade för mej om Homer & Jethro. Länge trodde jag att dom bara existerade i Owes fantasi. Nu har jag upptäckt deras namn i utländska skivkataloger. Men trots att jag letat i skivaffärer i både New York och England har jag fortfarande inte lyckats hitta och höra nån platta med dom.

Homer & Jethros parodier på country och hillbilly gjorde ett oförglömligt intryck på Owe. När han kom hem till Uppsala igen och satte upp revyer tillsammans med Rune Ek - "Bada med oss" hette den första - förekom där Bröderna Brush Brothers med cowboy-hattar på huvena och svärtade gluggar mellan tänderna. Sveriges Homer & Jethro.

Det var i dessa revyer och strax efteråt på skiva som Sveriges största rocksångare Owe Thörnqvist gjorde entré. Bara kompmusikema på plattorna är värda en diskografi.

KLURIGA TEXTER

Owe producerade själv inspelningarna ("jag minns att Anders Burman gick ut ur studion och skakade på huvet åt mina påhitt") och sålde dom sen till skivbolaget. Och han lyckades få hela den svenska jazzeliten att spela oöverträffad rhythm & blues och rock'n'roll. Folke "Göken" Andersson, Carl-Henrik Norin, Hacke Björksten, Rune Gustavsson, Åke Persson, Bengt Hallberg, Gunnar Svensson, Jan Johansson, Ove Lind, Bengt-Arne Wallin, Egil Johansen, Bjarne Nerem, Inger Berggren och Lill-Babs är några som medverkade på dom tidiga Owe Thörnqvistplattorna.

Owe Thörnqvists rock'n'roll består av två delar: en del Sverige och en del USA.

Owe tog den amerikanska countryn, bluesen och rock'n'rollen och försvenskade den: parade den med bonnkomik, dragspel, svensk gammeldans och folkmusik.

Bluesens symbolspråk - som "Let me play with your poodle", "Gonna love you til' the river runs dry" och "Let me drive your airplane" - försvenskade han till bl a A-A-A-A-AAnna, va din ka-kaffepanna koka över igår"och "Dina cox pomona får mig ej att tråna".

Texterna var miljöskildringar: både geografiska och sociala.

"Engelska parken", "Gun från Dragarbrunn", "Lasse i Backen", "Fyris torg", "Ofvandahls"... I sina sånger utforskade Owe Thörnqvist Uppsala som t ex Slas och Stieg Trenter i sina böcker utforskade Stockholm. '

Man kan också kalla honom (rimmen, ordvrickningarna, symbolspråket och ämnesvalet i låtar som "Ett litet rött paket" och "Icke sa Nicke" - Sveriges Leiber/Stoller och Chuck Berry.

Sångernas huvudpersoner är arbetarbarn från Uppsala eller bonndrängar från Österbybruk, där Owe tillbringade sommarloven. Antingen råkar arbetarungarna illa ut på grund av klassamhällets orättvisor eller också gav småfolket med finurlig klurighet storbönderna en läxa.

"Jag stod i kö och frös på matineer
och köpte plåt till dig och mig och rektorns Charles
Men efter bion fick jag ej gå med er
och äta bakelser och käx på Ofvandahls",

sjunger killen i "Ett litet rött paket". Han har förlorat sin tjej till "killar med mycket större slant".

I "Albin och Pia" är det den välbeställde Slaktar-Emil som till sist, trots att han använder sej av "tjuv- och rackarspel", drar det kortaste strået.

-Jag föddes 1929, under depressionen. Det var inte svält men det var inte så gott om mat alla gånger. Och det var dåligt med vitaminer och sol på bakgårdarna. Jag fick engelska sjukan och hade astma. Mor gav mej ångbad när jag fick mina attacker.

-Mina sånger blev en slags omedvetna proletärskildringar, säger Owe.

Owe Thörnqvists inspelningar från 50- och 60-talen finns återutgivna på två samlingsLPn.

Två LPn som är fulla med bra melodier och kluriga texter, men hade jag gjort urvalet hade det ändå blivit ett helt annat. Framför allt är samling-LPna ingen bra presentation av Rock-Owe Thömqvist.

Här nedan har jag satt ihop min - fiktiva LP med titeln "Nam Jam eller Rock- Owe Thörnqvists Greatest Hits".

Jag har försökt jaga inspelningsår och musiker. Men fortfarande fattas det mängder med uppgifter om vilka som medverkar. Jag har inte lyckats få tag på inspelningsåren för samtliga låtar. Jag har ringt Metronome och pratat med Anders Burman, men Metronome har inga fullständiga uppgifter om inspelningarna. Jag har ringt STIM (Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå), men där har man bara uppgifter om vilka år melodierna lämnats in till STIM. Inga uppgifter om inspelningsår. Och för en del tidiga Thörnqvistare har STIM inte ens - slarvputtar! - antecknat inlämningsår.

Och NCB (Nordisk Copyright Byrå) måste ha reda på skivmärke och skivnummer för att kunna kolla inspelningsår.

Jag har också pratat med Owe själv. Han minns en del, men långt ifrån allt.

För att kunna göra en fullständig diskografi över Owe Thörnqvist måste man ringa en musiker här som var på den låten och höra vad han minns och en musiker där och sen pussla ihop uppgifterna. Det är, tycker jag, en musikforskningsuppgift som vore värt ett kulturstipendium!

Här är i alla fall - det var MINST SAGT inte lätt - en "dröm-LP" med mina fjorton - nej, femton! - nej, det går inte, sexton måste det bli! - favoriter med Rock-Owe Thörnqvist:

        Sid A.

     1. På festplatsen, 1956

Owe gav alltid sina kompmusiker att namn han tyckte passade till kompet på just den låten. Här döpte han musikerna till Stråk-Herbert And His Original Sätt Fartorkester.

"På festplatsen" är tidig rockabilly, eller kanske country precis på väg att bli rockabilly. "Stråk-Herbert" är Folke "Göken" Andersson som Owe fått att spela ett fiol-solo som är på samma gång country-fiddla och svensk spelmansfiol.

2. Diverse Julboogie, 1955. Gunnar Svenssons orkester.
(O.B.S. Det finns två olika Diverse Julboogie, en från 1955 med Tompa Jahn, och en med X-mas-orkestern, arrangerad av Gunnar Svensson)

Detta är alltså Owes allra första rock'n'roll-inspelning.

Det instrumentala får stort utrymme och saxen, gitarren, trummorna, basen och pianot - alltihop är fantastiskt! Sten Carlberg spelar enorm gitarr och Bjarne Nerem är lika enorm han på tenorsaxen. Arne Söderlund spelar bas, Sven-Erik Bollhem trummor och i Metronomes inspelningsprotokoll står det att Rolf Larsson spelar piano.

Men det är ju, står det på skivan, Gunnar svenssons orkester som spelar? Då måste väl samma Gunnar Svensson/Helmer Bryd som idag samarbetar med Hasse & Tage spela piano?

Tompa Jahn hjälper Owe med sången.

3. Varm Korv Boogie, 1959. Sigurd Ågrens Orkester. (Tveksamt, se diskografin)

"Mean Woman Blues" eller "Party" på svenska och i Uppsala. Rune Gustavsson, tror jag det är, spelar ett utmärkt gitarrsolo som är både jazz och rock'n'roll. Bl.a. Inger Berggren och Ruth Linn finns med i Jordanaires-kören.

        4. Anna Kaffepanna

        5. Betty Fagerlund. Bägge 1959 och Husbehovsorkestern.

Owes allra mest perfekta - till texter, melodier och inspelningar - rock'n'roll-låtar.

Mina öron säjer att också här är det Gunnar Svensson, piano, Anders Burman, trummor, Rune Gustavsson, gitarr, med fler som spelar Sveriges genom tiderna bästa rock'n'roll. Stämmer det?

Owes försvenskningar av bluesens sexuella symbolspråk är i "Anna" och "Betty" inget mindre än geniala. Framför allt texten till "Betty Fagerlund" är - på flera sätt - mycket fräck: "Li-li-li-lilla fröken Fagerlund/Ha-ha-ha-har tyvärr en liten mager hund/Oj, vad den kan skälla/Snälla, snälla, snälla, snälla…"

6. Gun från Dragarbrunn, 1959. Orkester: Windjammers.

Fin inledning med akustisk gitarr och Jordanaires-kör och så rimmar Owe som bara han kan: "Hon hette Gun från Dragarbrunn/Hon föll på tvärn i mjölkaffärn/Hon var ganska söt/När hon med franska bröt/På golvet satt…"

Låter som en Elvis-låt - t.ex. "Don't Be Cruel" eller "All Shook Up" - från tidiga RCA-tiden. Gunnar Svensson spelar piano och Rune Gustavsson gitarr.

        7. Nam Jam.

LPns titellåt, som jag inte vet när den spelades in. Owe tror 1956, men jag tror mer på -57. "Nam Jam" gjordes när Elvis- och Tommy-fansen kämpade som vildast med varann och i den härlåten är Owe ibland Tommy och ibland Elvis (med mycket bandeko). I "Nam Jam" sjunger Owe också - första och enda gången - en vers på engelska.

        8. Liten grötrock, 1957.

Också helt - och jag menar h e l t - perfekt rockl'n'roll. Jag skulle gärna vilja veta vilka som spelar kanonsolona på gitarr (Hasse Zetterberg?) och sax?!

I texterna finns exempel på Owes speciella ordlekar: "Jag gåroch låser in mej i vårt cykelskjul/Fast jag är så rädd för (h)jul…" Lägg också märke till ljudeffekterna (t ex vinterstormen och dörren som slår igen och avslutar låten). Avancerat.

        Sid B.

        9. Titta - Titta, 1956. Orkester: Spel-Olles Fäbodtrio.

Owe sjunger duett med Ulla-Bella och musikaliskt är låten inte rock'n'roll. Men den hör ändå hemma på Owes rock-LP. För texten och framförandet är - precis som dom låtar Jerry Leiber och Mike Stoller gjorde åt Coasters - som en scen ur en musical. "Titta - Titta" är "Charlie Brown" i ett svenskt klassrum.

 

        10. Auktionsrock, 1957. Orkester: Klubban går.

Också en enorm rock-låt. Åke Persson spelar trombonsolot. Men vem spelar gitarrsolot? Sten Carlberg? Roffe Berg? Hasse Zetterberg? (Detta är säkert fel, se diskografin)

        11. Icke sa Nicke, 1957. Orkester: Bröderna Brush Brothers.

Det här är den bästa skiffle som spelats i Sverige! Owe, skickade du ett ex av plattan till Lonnie Donnegan? Han skulle gilla det här! Anders Burman spelar trummor, Hasse Zetterberg gitarr och på tvättbräda hörs Tompa Jahn.

        12. Dagny, 1958. Sångkören Smutt och orkester.

Country med gallllloppppperande rockabilly i refrängen. På grund av inspelningsåret tippar jag att Rune Gustafsson spelar den fina dilledilledill-gitarren.

        13. Korv-Blues eller Jag har inga pängar, 1956. Orkester: Anders Burmans kvintett.

En långsam blues, med en mycket stämningsfull pianointroduktion av Bengt Hallberg. Anders Burman, trummor och Ove Lind spelar klarinett.

        14. Hemma, 1959. Husbehovsorkestern (för musiker, se diskografin)

Country eller rockabilly? Jordanaires-kör och fiol - vilka sjunger och spelar? Trumspelet på virvelkaggen är, som vanligt, utmärkt. Anders (Burman) - är det du?

I "Hemma" finns också några av mina favoritrader:
"Jag minnes ännu barndomshemmet vita knut
Han kunde nog blitt brun men han gick aldrig ut".

Och i slutet;
"Jag skriver hem ibland och frågar hur i fall dom mår".
Oslagbart!

        15. Hjalmar Bergström, 1960. Orkester: Skanör & Falsterbos orkesterförening. (för musiker, se diskografin)

Idag snackas det ju om att Hasse Andersson & Kvinnaböske Band spelar "skåntry" - dvs skånsk country. Men Hjalmar Bergström var den första - Owe var alltså först med det också - skåntry-låten.
Inspelningen är gjord i Köpenhamn. Den steelguitar-liknande gitarren spelas av Jörgen Ingman och möjligen finns Ruth Linn i tjejkören. Mer vet jag inte.

Också den här texten är fräckt sexualsymbolisk. Hjalmar Bergström är sotare. Han ska "sota skorsten din" och "släppa ner och riva upp och rycka uti snöret…"

        16. Ett litet rött paket, 1957.

Orkestern och sånggruppen som kompar Owe har han döpt till "His Crying Hearts" - men vilka är dom, dessa svenska Platters?

Det här är en lika perfekt som kärleksfull parodi på Platters "Only You" och alla andra amerikanska do wop-sånggrupper. Owe hi-hickar fram sången, pianot klinkar ackorden och snabb-snabbt-kören faller in och hjälper Owe att beklaga sej över sitt dystra livsöde.

Det här är också en av Owes allra bästa texter.

 

Sexton låtar… Vilken pina! Inte var det lätt att knuffa undan t ex Marianne (en långsammare blues), "Rotmos Rock" (snabb rock"), "Hjälp" (rockabilly), "Svartbäckens Ros" (en Elvis" från RCA-tiden), "Väner-visan" (kanske inte rock, men vilken fantastisk kör!), "Albin och Pia" (en blandning av blues, country, rockabilly och jazz, men samtidigt myyyyyyyycket svensk) och "Hör ni ni ni" som jag inte ens hört.

Den berättar Owe om:

-Jag försökte göra en travesti på Artie Shaw, men det blev mest Benny Goodman.

Och sen finns ju alla låtarna som mer är Sverige än USA, mer bonnkomik än rock.

T ex "Herr Jonssons irrfäder" (Owes mest ordekvilibristiska text) och "Anders och Brita" (hade Stikkan Andersson nånsin fått idén till "Är du kär i mig ännu, Klas-Göran" om inte Owe gjort "Anders och Brita"?).

Sen gjorde Owe också en del latinamerikanska låtar. Den mest kända är "Vart tog den stygga lilla loppan vägen", men min favorit är "Anna-Maria" (en Harry Belafonte-mento/calypso). "Bossa Katarina" och "Silversand Merengue" är ett par andra.

När jag satt ihop min "dröm-LP" med Rock-Owe Thörnqvist ringer jag honom och då berättar Owe att nästa år - "världsungdomsåret", som han säger - firar han 30-årsjubileum som skivartist.

Och går det enligt planerna ska han fira det med att ge ut en box med inte mindre än fjorton LP-plattor! Innehållande Owe Thörnqvists samtliga skivinspelningar - inklusive t ex "Gun Fra Haugensund", dvs "Gun från Dragarbrunn" på norska - och också en del outgivna inspelningar från TV och olika kabareter. Teknikern Gert Palmcrantz sitter just nu och redigerar materialet.

Då måste du se till att det finns fullständiga inspelningsdata på omslagen! säger jag.

-Det kanske blir så att jag och Gert får ringa och fråga dej hur mycket du fått fram, svarar Owe.

Det brukar ju påstås att Pugh Rogerfeldt var den första som började sjunga rock och pop på svenska. Pughs första LP "Ja,dä ä dä", kom 1969. Owe var fjorton år före Pugh!

Owe Thörnqvist var Sveriges första och största rocksångare. Han är musikhistoria. Glöm honom inte!

© Bengt Eriksson
E-post: bengt.media@home.se

HÖGST UPP PÅ SIDAN