Från sidorna 65 & 66 ur boken 
NÄR ROCKEN SLOG I SVERIGE: SVENSK ROCKHISTORIA 1955-1965 
av Per-Eric Brolinson & Holger Larsen
Sweden Music Förlags AB

Stort tack till författarna som låter mig använda detta utdrag!


    Den tidigaste av Owe Thörnqvists pastischer, Rotmos Rock (1956), anknyter framför allt till jump band swing-traditionen med pådrivande, gungande rytmik. Melodiken är uppbyggd på upprepade riffigurer. Rytmiken har påtaglig swingkaraktär - riffen kunde vara hämtade från en saxofonsektions bakgrund till solochorus eller som inledande "swingetablerande" rörelser. Värt att notera är att Owe Thörnqvist använder dualtracktekniken som förstärkande effekt i refrängfraserna. Nyhetens behag markeras också i dessa fraser med texten "så börja jag och sjunga tvåstämmigt…".

    Auktions-Rock skall ses som en direkt pastisch på Bill Haleys Rock Around the Clock. Här finns också ett för Thörnqvist karakteristiskt ideal: han blandar den nya rock'n'roll-stilen med svensk bondkomik. Kontrasterna ger pastischen skärpa. Soundet är här mer rock, särskilt med den hela tiden närvarande elgitarrbakgrunden och tenorsaxofonens nästan parodiska riffigurer a' la Pompelli. 

    Detsamma galler i hög grad Nam Jam, men här intresserar främst andra saker. Dels Thörnqvists överdrift av Elvis Presleys och Buddy Hollys m.fl. sönderhackade, gutturala effekter med stressigt flåsljud, dels körinsatserna som direkt anknyter till Jordanaires bakgrunder till Presley. Har finns också det för tiden typiska "badrumsekot" både omnämnt och använt. I texten omnämns både Elvis Presley och Tommy Steele tillsammans med flera andra anspelningar på den nya flugan ("En liten kvissla kom från USA").

    Albin och Pia (1957) skall ses i ljuset av skifflens popularitet i Sverige, såväl i spirande svenska versioner som i engelskt original, främst Lonnie Donegan. Thörnqvist fångar här skifflens pådrivande och dynamiskt utjämnande rörelse, liksom dess karakteristiska sound: den "räfflade" sprödheten, tvättbrädans karaktär här fångad i det täta vispandet på virveltrumman. En tydlig parodi på samma stil är Icke, Sa Nicke, där han "inte vill nöta tvättbräder mer på dig".

    Skiffle- och gospel förenas i Thörnqvists Gun från Dragarbrunn (1959). Gospeldrag märks främst i den långsamma inledningen. Här intar Thörnqvist en parodisk "predikantpose" i dialog med en bakgrundskör. Denna rollfördelning kvarstår även när låten "kommer loss" i en utpräglad skiffle-rytmik: försångarens korta fraser besvaras av utrop från gruppen, och utdragna fraser får en körmatta att vila på. 

   I dessa inspelningar är pastischerna lätta att konstatera. Man kan tydligt spåra specifika förebilder för gestaltningen. Något annorlunda förhåller det sig med Dagny (1959). Närmast kan låten beskrivas som en enkel visa i vers-refräng-form, som anknyter till en folkkär svensk tradition av lättsjungna schlagers och enklare kupletter. Soundet har dock omisskännlig rockkaraktär, utan att man därför kan utpeka någon enskild rockstil som förebild. Det rör sig snarare om en uppsugning av vissa grundläggande element - instrumentariet (elgitarr, trummor, handklappningar), ett rockmässigt beat, sångmane'r (falsettuppar, sonderhackningar av vokallinjen, gutturala färgningar) - som mer kryddar än överskuggar den visstil som är låtens kärna. Låten kan ses som ett tidigt exempel på hur vissa rockelement kunde anammas i och berika stilar utanför rocken.