Resebrev till Stadsteatern i Uppsala
från Lido Beach i januari 1998

DÄR JAG BOR I FLORIDA är vintrarna milda och vinden balsamiskt skonsam mot mina latent lugubra luftrör. Eller "my old bronk'n'roll pipes", som jag skämtsamt brukar säga till min amerikanske öron-, näs- och halsläkare. Eller "kranskötare" som det, om möjligt ännu skämtsammare, hette på Luthagsslang i det tidiga 50-talets Uppsala.

Jag sitter på terrassen i bara skjortärmarna och njuter av en praktfull solnedgång över Mexikanska Golfen. En svag bris krusar den spegelblanka vattenytan. Några pelikaner gör långa svep och störtdyker pricksäkert efter godbitar i fiskstimmen nära strandlinjen. Femtio meter längre ut ger ett delfinpar sin dagliga gratisshow i lättjefulla bågrörelser längs Lido Beach.

Solen ligger nu som en blodapelsin på horisontlinjen medan jag ögnar igenom ett just inkommet fax. Det är från Stefan Böhm, den nye stadsteaterchefen i Uppsala. Där står bara en rubrik: SVARTBÄCKENS ROS, och därunder bara en räcka låttitlar ur min gamla grammofonrepertoar ... - Va' då manus? Inga repliker? Ingen intrig? Ingen röd tråd?

- Nej, det behövs inte, sa Stefan i telefon några dagar tidigare. Dina låtar vimlar ju av festliga visfigurer. Några såna har vi plockat ut och ställt fram på scenen. När dom här typerna hajar konkurrensläget så utlöser deras självbevarelsedrift en tävlan om publikgunsten. Och då, om vi har tur och publiken infinner sig, bör den här showen kunna bli liksom självspelande, liksom ... hallå ... hallå!... Kommer du hit till premiären?

Jag minns ett lika upplysande samtal, strax före jul i Sverige, med dramaturgen Carsten Palmér, och hans lakoniska svar på mina frågor om uppsättningens tilltänkta sceniska gestaltning: ... Gestaltning? Nä, vi hade bara tänkt att låtarna skulle få korsa varandra som typ, svärdsklingor. Bättre fly än illa fäkta, typ, liksom, tänkte jag och återvände till Florida.

Ty här haver jag parkettplats till Naturens Teater. Här gives charmanta utsikter samt klara insikter i gordisk dramaturgi med tillhörande problemlösningar: Blodapelsinen har nu liksom kluvits på mitten, typ, av horisontens glödande svärdsklinga. Några blåsvarta,molnformationer bildar silhuetten av ett skepp som driver fram och avtecknar sig skarpt mot det röda halvklotet. Klockan är fem i sex e.m. här. Nu råder midvintermörker i Sverige. Kanske månen och stjärnorna över Uppsalaslätten speglar sig i den islagda Fyrisån eller Svandammen. Ligger Slottskällan kvar? Den ärevördiga gamla Godtemplarlokalen i den pistagegröna träladan på Nedre Slottsgatan 3. Där gjorde jag min revydebut för ganska exakt 45 år sedan.

Det blev fyra revyer 1953-1955: BADA MED OSS, NU ERE DAX, NU ERE FÄRDIGT och HÖR NI NI NI.

- I dessa tokroliga spektakel fanns spirande scenbegåvningar som sedan skulle blomma ut till professionella storheter: Barbro Hörberg, Kerstin Tidelius, Ulla-Bella, Rune Ek m.fi. Regissören Stig Ossian Ericson, hade minsann redan hunnit vara regiassistent åt Ingmar Bergman och pratade lika klokt då som nu, i Fångarna på Fortet, som gåtfull munk. Där fanns också den syrlige monologartisten Bengt Jahnson, som med tiden skulle bli en av Dagens Nyheters mer skarpsynta teaterkritiker.

Emellertid var han helt omusikalisk med en motorik som galna kosjukan i kvadrat. I finalkupletten "Rumba i Engelska Parken" brukade alla hämningar släppa och han for omkring med en extatisk utlevelse som fick publiken att tjuta av hänförelse. SOM DNrecensent blev han så småningom, av teaterfolk i allmänhet och underhållningsbranschen i synnerhet, fruktad för både lynnighet och dåligt ölsinne. Själv råkade jag ut för dåtidens elakaste lokalpenna. Pir Ramek (Torsten Eklan) i UNT.

Efter premiären på min första revy BADA MED OSS menade han att jag både som kompositör och rimsmed hade "... TAGIT MIG VATTEN ÖVER HUVUDET".

Men svinhugg går igen: Ett par år senare blev flera av de utskälldalåtarna såväl topplistettor som guldskivor och sålde i jätteupplagor.

Men som sagt: Det var länge sen det begav sig på Slottskällans Teater. Så låt oss återvända till Naturens Gnistrande Tiljor!

Här verkar solen ha tagit sig vatten över huvudet och sjunkit undan helt, medan Molnskeppetstävar vidare under en rödflammig himmel. En sista reflex mot terrassfönstret belyser faxet i min hand. Alla dessa visor och kupletter. Revyerna passerar revy, och med dem sinnesintryck och bilder:

Vilka minnenfrån scen och salong
Vilka dofter från gränder och prång
Ifrån ängar och tegar
på leriga vägar
kom landskapet in i min sång
Ifrån suset i skogen
och dansen på logen
och allt som jag upplevt en gång
kom sinnlighet in i min sång

Sen blev staden vid Fyris för trång
Andra bullar och annan buljong
Skulle framdeles vankas
och låtarna rankas
med
rikspetimäter-jargong
Och nu fick
grammofonen
av Uppsalasonen
en mix av vinyl och betong
och rockn roll-blues i sin sång

Sen kom folkparkers buller och bång
s
edan krogshowernas hålligång
Men av allt jag fick skåda
jag minns bäst den låda
på magen vars gubbe med tång
tog upp korven och höll den
så ångan i kölden
slog ut som en vit
spärrbalong
Vilket festligt
motivför en sång

Bara en räcka låtar?

Många av de visor jag skrev där och då tycks ha överlevt med hälsan i behåll. En faslig mängd har sprattlat vidare av egen kraft, via grammofon, visböcker och muntlig tradering.

Av den faxade räckan titlar att döma får nu även ett antal mindre kända låtar chansen att "korsbeklingas" med de, förhoppningsvis, höga svängningstalenUpsala Stadsteater. Lycka till!

Jag håller tummarna och knäpper takten med fingrarna!

I vänlig hast, med handen på notpennan

Owe Thömqvist