DAGBOKEN

Jag städa' häromdagen i skrubben,
aj, aj vad hjärtat liksom hoppa' till i gubben.
När spindelvävsbehängda dagboksrader
berättade om ynglingens bravader.

Den första som sa "nej" var skånska Märta,
hon hörde kanske ej till dom där smärta,
men styrkan låg i dess un bon pointer
för hon skjutsa' mej till skolan på sin spark när det var vinter.
Men sen när det blev tö och bart på marken
då sade hon adjö och jag fick sparken,
i trots av mitt beslut att kliva av i uppförslut,
när vi kom in i maj så sa hon "naj"!

På Sturegatan två där bodde Lisa,
jag bruka' hälsa på ibland och spisa
glass och marmelad och chokolader,
tills jag slängdes ut av konditorn, hennes fader.
Jag älska' henne ömt men det blev brutet.
Varför har jag glömt, men det blev slutet
på vårt svärmeri i Lisas fars konditori,
på Sturegatan två när vi var små.

På knäckebrödfabrikens gård där bodde
en tjej som ett parti med spisbröd snodde.
"Ät upp det det här", hon sa, "min enda last är.
Jag vill ha en karl lika stark som Burt Lancaster."
Men när jag knaprat på nånstan till hålet
på kaka nummer två, jag hörde vrålet,
brödets fabrikör var på ett fruktansvärt humör.
Jag stack som en express från hans adress.

Ja, alltid är det nåt som går galet,
sa greven, stoppa' paraplyt i pennfordralet.
Jag blev immun mot kärleksmikroben,
jag får nog äta bröllopsaladåben
med någon liten krok i garderoben.