HEMMA

Jag minnes ännu barndomshemmets vita Knut.
Han kunde nog blitt brun men han gick aldrig ut.
Vi andra syskon satt och smutta saft på förstubron
men Knut han satt med farfar uppå vind och smutta kron
och vinden vände i öster och i Västertorp en spårvagn.

På väg till skolan blev det alltid snöbollskrig
och alla små kamrater kastade på mig.
Dom lämna mig i drivorna och sade: Hipp som happ,
så tinar du nog upp och sedan kan du läsa (i) kapp.
Men fy och skam den som ger sig och i synnerhet på mindre... pojkar.

Vår lilla syster Svea hade rutigt hår
åtminstone till dess hon fyllde tio år.
Sen börja det bli tunnare och snart så tog det slut.
Det mesta snodde farfar till sitt luffarschack med Knut.
C'est la guerre, sa fransosen, stoppa huvudet i påsen.

När sommarvinden sopade i himlens höjd
så fann den mig i flaggstångsknoppen fast förtöjd
med gula lockar fladdrande och läpparne så blå.
Det var ej lätt att skilja mig fran svenska flaggan då
men pappa hade så bråttom och ont om flaggor var det gott om.

För övrigt var vår far en väldans flitig fyr.
Halv åtta skutta han ur sängen glad och yr.
Till frukost - gröt och biff med lök, champagne och glassmaräng
och kvart i åtta skutta han tillbaka till sin säng
och solen sprack mitt itu och alla tupparna kom av sig.

En vacker dag så blev mig stugan alltför trång.
Det kom så häftigt på, jag blev så stor och lång.
Jag växte genom taket men när jag passera vind'
då titta Knut och farfar opp ifrån sitt plockepinn.
Nu går han ut, sade Knut men vad hans rock har blivit liten.

Jag skriver hem ibland och frågar hur ifall dom mår,
då skriver dom och svarar att det knallar och det går.
Och vinden vänder i öster och i Västertorp en spårvagn.