Kalle Kork

Alias "Double-ju (W) Andersson från Devil's Island", som han presenterade sig när jag mönstrade ombord på Johnson-linjens M/S Krageholm 1950. Ett levnadsöde som lika gärna kunde varit mitt eget.

Det var höst och vinden förde 
mina färder till New York. 
Från en bar jag toner hörde 
och jag tänkte: "Kalle Kork"?
Kunde detta vara möjligt? 
Så jag steg in och tog en flukt, 
och ibland är livet löjligt, 
på en stol satt Charlie Fukt.

Där satt han och lira, 
han svepte en bira, 
han rökte ett os, 
han tiggde en sponk, 
han spelade blues 
på en honkytonk.
Där gick han med möda 
och slet för sin föda. 
Jag stirrade stumt, 
det verka' så dumt. 
Där satt min idol, 
med ris i en skål 
och log undergivet. 
Han som älskade livet 
och brukade sjunga, 
få skratten och runga 
från gamla och unga.

Charlie Andersson från Öland, 
sjömansvännen Kalle Kork.
Svepte bärs med stadig ölhand 
när han inte satt på tork.
Men nu såg jag handen darra 
när han kved sin tiggarsång.
Samma händer jag bruka' sparra 
i tuffa fighter mången gång.

Nu måste han lira 
ihop till en bira, 
han hade haft makt, 
en bra position,
han hade var't stjärna 
i television.
Här satt han och spela,
hans fingrar var stela.
Han vandrade kring
i gästernas ring,
förr proper och snygg,
nu krökte han rygg
och plockade slantar 
från snobbar och fjantar
som livet tycks göda,
dästa och röda.
Ibland vill man döda!

Vi hade seglat ut tillsammans
vi mindes gamla Krageholm.
Vi hade lurat horhusmamman
att dricka kockens kaffe-jolm.
Som hon spätt med happy-piller,
ungefär tredubbel norm.
Och hon gav hals som Mrs Miller
när hon tog kapten med storm.

Nu skrattade Kalle,
han klia' sin skalle,
sen sjöng vi en sång
om vågornas gång,
om kvinnor och vin,
om pärlor för svin.
En natt i Havanna,
då vi var runda och granna,
och man kände sig stor,
man kände sig stark,
man hade var't stjärna 
uti Folkets Park.
Nu satt han och lira'
för käk och för bira,
med fingra så stela.
Jag hör honom spela
om livet vi dela.