SVARTBÄCKENS RÖDASTE ROS

Nu har jag vandrat kring i staden i mitt gamla lekkvarter,
och jag har sett på miss-paraden, men jag finner aldrig mer
nå'n som ger så'n klang i strängen och åt sången resonans,
som den tös som fick refrängen i min ungdoms gröna dans.

Hon var Svartbäckens Rödaste Ros
i ett krus fyllt av ädlaste juice.
Hennes själ vit som snö,
fast mera kram, mera tö,
hon var Svartbäckens Rödaste Ros!

Det var stunder, ack, så ljuva varje ons- och lördagskväll,
när vi skaffade oss snuva där i hennes cykelställ.
Hon på ramen, jag på sitsen och vi pladdrade i kör
tills jag drog den sista vitsen, den gick in som härsket smör.

Den om Svartbäckens Rödaste Ros,
hon som var inneboende hos
där hos Herr Barium,
den var pressad och dum,
tyckte Svartbäckens Rödaste Ros.

Och jag minns den sommarafton då jag friade på narr,
jag hade bytt min gamla Crafton mot elektrisk rock-gitarr.
Vilken glöd i serenaden, alla proppar smälte ner,
det blev mörkt i hela staden, men så brann det desto mer.....

...där hos Svartbäckens Rödaste Ros,
det var eld, det var rök, det var os.
Och jag stack som en mygg
med gitarr'n på min rygg
ifrån Svartbäckens Rödaste Ros.